Att hoppa och nästan drunkna
Jag har alltid sagt att man måste våga hoppa för att veta om man kan simma, jag är en jävel på att simma eller i allafall hålla mig flytande så jag inte drunknar. Och jag Hoppade, jävlar vad jag hoppade.
Rakt från förlossningsvården in i intensivvården på KS, och där gott folk fick jag simma satan kan jag säga. Simma tills jag fick kramp i benen, där drunknade jag nästan. Drunknade i känslan av att vad i helvete har jag jag gjort ! Är jag kanske lite dum i huvudet? Men varje nytt moment jag lärde och fortfarande lär mig känns som en livboj, ett simtag närmare stranden. Det tog tid, längre tid än jag egentligen har tålamod med. Jag har fulgråtit, skrattat, pendlat mellan hopp och förtvivlan, och gett mig själv ”puckoblicken” mer än en gång, jag har känt mig som världens starkaste och även som en teflonpanna där inget fastnar. Men jag lär mig, jag behöver sänka kraven på mig själv, fokusera och ändå lägga ribban lite högre. Svinenkel matematik eller ?
Hösten som gick har inte varit snäll och inte våren heller för den delen, något i kroppen bestämde sig för att nu är det dags att typ lägga av och inte vilja samarbeta med mitt tempo i hjärnan och rastlösheten i kroppen, något i kroppen bestämde att ska du sätta på dig strumporna får du helt enkelt be om hjälp, tappar du något på golvet så får du lära dig att det får ligga kvar om du inte skaffar dig en pensionärsgriptång! Något i kroppen sa att - jag strejkar!! Mitt i strejken bestämmer jag att äsch jag Hoppar... det är jag som bestämmer och kroppen får följa med helt enkelt.
Det har dock resulterat i att jag på fritiden blivit sjuk osocial, asocial, trött, lite argare, mer frånvarande för nära och kära... förlåt. Jag är snart tillbaka...jag ska bara simma klart och vräka den där värkmästaren som flyttat in...
Men summasumarum- det finns ingen annanstans jag skulle vilja vara just nu.