Nu går flyttlasset, grannarna packar in sina grejer och helt enkelt flyttar. Alla andra säger : Men gud vad kul för er, Åh vad roligt, Vilket fint ställe ni köpt! Men INTE jag , jag sörjer, jag har separationsångest, jag tycker inte alls att det är kul,inte någonstans, Jag beter mig som ett barn, jag är inte alls trevlig.... jag hoppas dom får punka på vägen... snart växer säkert hornen ut ur pannan på mig , Jag hatar Märsta , Varför vill någon ens bo där....?? Jag har aldrig någonsin någonsin betett mig på det här sättet ,men jag har heller aldrig någonsin haft såna unika och enastående grannar... Jag frågade A om vi skulle skilja oss nu och fick svaret NÄ vi ska vara särbos ju... men hallå jag vill vara närbos!!
Men det handlar inte om mig !!! Jag är egentligen innerst inne i själen så fantastiskt glad för deras skull, dom har köpt en fantastiskt hästgård på "landet" ,med hästar och hagar och sommar idyll...Jag vet att mina fina vänner kommer må bra i själen av att bo i Märsta.... Det är ju inte så himla lång bort faktiskt.. jag överlever... MEN i dag är Märsta 70000 mil bort ,i dag vill jag vara närbos, i dag sörjer jag och beter mig som ett egomonster, jag frågar inte ens om dom vill ha hjälp att packa.... det blir för jobbigt då...
ÅH vad jag kommer sakna er hela lilla familjen, Ni kommer få det så bra !!! All kärlek till er från botten av mitt hjärta.