i bland
dundrar det in folk i ens liv som faktiskt inte ska vara där ...
Dom klampar in med buller och bång och bara tar en plats, slår sig ner på en stol som man liksom reserverat för någon annan. Dundrar in och tycker att här hör jag hemma, och så släpper dom små bomber och äter energi !
Fast man inte bjudit in dom och fast man inte vill ha dom där...Men man hinner som inte värja sig för det går så fort och så sitter dom när nöjda på sin stol i ens liv och själv står man med hakan i handen och undrar vad som hände!?
Nej fy för den lede, en del saknar då verkligen takt och fason och var inte alls med när gud ( eller vem det nu är) delade ut känsla och charm.
Jag brukar vara rätt bra på ( oftast ) att värja mig, att värna om mitt och de mina.
Men plötslig så händer det .... att dom sitter där på sin stol som är så hög att dom kan dingla med fötterna trotsigt...jag verkligen ogillar sånt !!
Nu ska jag säga nej och putta hårt på sidan så vederbörande faller av ... Det stod inte ditt namn på den stolen.
Du får flytta på dig .... Hejdå