Att gråta en skvätt
Just så känns det nu lite som livet ger mig käftsmällar på repeat. Senaste halvåret har jag varit både hel och deltidssjukskriven, reumatologerna säger psoriasis artit. Här får du skitdyra piller säger dom också, och jag knaprar piller.
Glad i hågen tänker jag att nu jäklar ska jag komma in i matchen igen. Piller, vila och sjukgymnastik och en fantastisk chef på jobbet gör mig motiverad.
Efter 6 månader får jag äntligen arbeta heltid, jag håller med nöd och näppe ihop i en vecka !! På jobbet ler jag och säger man får bita ihop helt enkelt, det kunde varit värre och det kommer bli bättre, kugghjulen snurrar lite i osynk just nu
bara.
I dag var det dags för uppföljning hos dr. Reumatolog ....
Men Herrejösses hur ser du ut om händerna ? Gör det ont här säger han och klämmer!
Om jag hade varit av den argsinta sorten hade han fått en rak höger ! I stället lättar jag från stolen och säger med len röst att nu klämmer Du inget mer, punkt och slut och hör sen !
Sen vill han att jag promenerar runt lite i rummet, det blev ingen succés direkt. Ingen snygg catwalk ....
Kontentan av det hela blev sjukskrivning 100% i 7 veckor, kortison 5 veckor och injektioner av metoject en gång i veckan och provtagning varannan vecka. Heja livet heja kroppen.
Jag är för första gången på länge bekymrad på riktigt, metoject innehåller cellgifter. Dock en låg låg dos men vill jag ha det i min kropp ?
Vill jag ens ha min kropp överhuvud taget just nu? Nixpix !
I dag har jag gråtit en skvätt, en skvätt så stor att det blev snorbubblor..
Jag har alltid sagt att mår själen bra mår jag bra, nu är den kantstött, stukad och full med blåmärken.
Vevar vit flagg och petar i mig nya mediciner.