Jag sätter
mig ner och gråter en skvätt ... inte för att jag är speciellt ledsen eller så. Mest för att jag kan och för då och för nu. För gråt som inte gråtits och för tårar man svalt ...
Dom där instängda som ligger som en liten liten sten i skon.. dom som man förtränger tills skinnet går sönder .
I bland så blir det som en liten dubbel djup suck , ibland som ett skratt i stället och några gånger som ett lättsamt skämt. visst är det konstigt att man kan utrycka dom på så många sätt ...
Ibland bara kommer dom helt utan förvarning och helt utan anledning, dom där man samlat på sig .. bara för att dom kan.